Det var en gång i vår by två tvillingsystrar som bodde här ett tag. De var tysta och blygsamma, och de som inte kände dem trodde att det bara var en flicka, tills de såg dem tillsammans. Marina födde dem sent, men hon sa aldrig vem pappan var. Det var en konstig situation där. Hon hade redan tre vuxna söner, och hon hade alltid önskat sig en dotter! Särskilt efter att sönerna flyttat ut och maken dött, fick hon till slut sina flickor. Det ryktades att de inte var döttrar utan barnbarn, att en av sönerna hade fått barn utanför äktenskapet. Marinas flickor hade övergivits på sjukhuset av sin mamma, som var älskarinna till en av sönerna, och därför hade Marina fått ta hand om dem, för de var ju ändå kött och blod. Hon skrev in dem på sitt namn. I korthet, en mörk historia.
Under begravningen av de vackra tvillingsystrarna, lade en gammal man ett paket i deras munnar. Vad som hände därefter…
Sådär brukar det vara med tvillingar – en är tyst och lugn, och den andra är mer livlig, som en raket. Men här var båda flickorna tysta och blygsamma. Kanske Marina hade uppfostrat dem så, men Polina och Arina var verkligen så. I skolan var de tysta som vatten, och de studerade bra, men lärarna kunde aldrig få dem att svara högt och tydligt vid tavlan. Självklart gick systrarna aldrig på några fester eller diskotek, utan stannade hemma. De läste böcker och gjorde ibland handarbete.
Så tiden gick. Skolan var slut. Marina dog, hon var ganska gammal, men det gjorde inte flickorna modigare. De äldre bröderna hade nästan inget att göra med dem, de kunde inte förlåta att deras mor förrådde sin man och började en relation med en annan. Och eftersom folk anklagade bröderna för att ha orsakat systrarnas existens, blev de ännu mer upprörda på dem.
Polina och Arina började hantera allt tillsammans, men friheten, som många drömmer om, påverkade inte deras karaktär. De var fortfarande tysta, blygsamma och avskilda.
De jobbade båda i den lokala affären. Marina hade lyckats ordna så att de fick jobb där medan hon var vid liv. De arbetade i skift – två dagar var den ena på jobbet, två dagar var den andra. Det var bra för affärsinnehavaren – han behövde inte göra inventering varje dag, och tvillingarna skulle aldrig sätta upp någon av dem. Och om det skulle bli några brister av misstag, skulle det ändå betalas från deras gemensamma kassa.
Så var det – när den ena systern gick till jobbet, satt den andra hemma, och vice versa. Marina hade lärt dem att klä sig likadant från barndomen.
– Varför gör du så? Du borde betona deras individualitet! – sa folk till Marina.
– Vad för individualitet? De är precis lika som två droppar vatten. Jag kan inte ens själv skilja dem åt. Vad som passar den ena, passar också den andra. – svarade Marina. Och det var enklare när hon åkte till staden och handlade eller när det var marknad. Hon behövde inte ta med båda döttrarna och sparade på biljetterna. Vad som passade en, köpte hon till den andra. Inget krångel, inga problem.
När deras mamma gick bort, fortsatte systrarna att klä sig lika. Kanske gillade de det så, eller så var det bara en vana. Det finns ju sådana människor som inte gillar att förändra något. När de väl köper möbler, ställer de alltid dem på samma plats. Och när de flyttar till en ny lägenhet eller hus, så ställer de möblerna på samma sätt där. Så var det med systrarna. Ibland kändes det som om de inte bara var tysta och blygsamma utan faktiskt apatiska och deprimerade. De hade ju fått allt – både skönhet och hälsa – men ingen glädje. Inte ens på jobbet log någon av dem någonsin. Ibland sa de så tyst vad de behövde för pengar att folk behövde fråga en gång till. I byn kallade de dem «de två amöborna», för man såg dem inte och hörde inte heller något, precis som amöbor.
Och så en gång spelade deras likhet dem ett spratt. Vad som hände vet ingen riktigt – systrarna var så hemlighetsfulla att de inte pratade med någon och inte hade några vänner. En dag dog de plötsligt. Kanske åt de något, kanske drack de något.
Hur fick folk reda på det? De kom till affären och såg att den var stängd. Men de visste ju att systrarna arbetade där och var de bodde, så folk i byn gick för att kolla. Och de fann dem i sina sängar, fortfarande varma.
En fältläkare kom, tittade på dem och sa att de var döda. Någon nämnde en obduktion, men i byn finns ju inga resurser för det. Skulle de skicka kropparna till obduktionsrummet och tillbaka? Vem skulle betala för det? Och nu skulle de begravas på kommunens bekostnad. Kanske hade de några besparingar, men ingen visste det. De hade inte kontakt med sina bröder och deras mamma var ju redan död. Och vad skulle en obduktion ändra? De hade levt som amöbor och dött som amöbor. Bara så där.
Begravningen förberedes. Fast de inte hade några vänner, så kom några från arbetet, grannar, klasskamrater och de som var kvar i byn.
Plötsligt kom en gammal man ut från skogen. Ingen visste vem han var eller var han kom ifrån. I byar ligger ju kyrkogårdar nära skogar. Mannen var rufsig, med lång vit skägg och stödde sig på en käpp.
Han gick fram, och inför de förvånade åskådarna lade han något i varje systers mun. Vad var detta för ritual?
– Ursäkta, vem är du? – frågade någon från byadministrationen.
– Tyst, stör inte. – sa mannen med en lugn röst. Han sa det och började räkna: 3, 2, … 1!
Alla hörde ett djupt andetag, och systrarna i kistorna satte sig plötsligt upp.
Folk började skrika, korsa sig.
– Vad är detta för mirakulös uppståndelse?
– Sluta, det är inget mirakel – jag gav dem bara ett motgift. – sa mannen.
– Vad, de var förgiftade? Vem förgiftade dem? – började folk fråga.
– Det är inte er sak, jag ska prata med systrarna om det här personligen. – sa mannen.
– Vem är du egentligen? – började folk upprört fråga.
– Förlåt, jag har inte presenterat mig. Jag är Akim, örtmedicinare, lever som eremit i skogen och förresten, jag är far till dessa underbara tjejer. – svarade mannen.
Far. Så det var så det var. Genast försvann alla frågor. Allt föll på plats.
När tjejerna återhämtade sig från det som hänt, kom Akim till dem igen.
– Nu, tjejer, berätta vad för hemligheter ni haft här? – frågade Akim, rynkande pannan.
Till en början nekade systrarna, men sedan erkände Polina, eftersom hon ansågs vara den äldre. Hon berättade att hon av misstag hade träffat en kille från en granneby och att hon tyckte han var väldigt söt. Hon hade just fått reda på att hon var gravid och hade berättat för honom. Hon hade inte hunnit berätta för sin syster, ville vänta tills han fria till henne.
– Och jag har samma historia – jag väntar också barn! Vilken tur att vi båda har funnit vårt lycka. Båda är gravida samtidigt! – sa Arina glatt.
– Dåriga ni, förstod ni inte? – sa Akim och såg på tjejerna, – Ni träffade samma kille och är gravida med samma kille. Han är en kvinnokarl från grannebyn. Han förgiftade er för att undvika skvaller och ansvar.
– Hur visste du det? – frågade systrarna i kör.
– Han stjäl gift från mig. Jag trodde han bara var intresserad av örter, men när jag märkte att saker försvann, förstod jag inte genast. Förlåt mig, jag fattade inte direkt… – berättade Akim.
– Hur visste du allt detta? – frågade systrarna.
– Er mamma bad mig hålla ett öga på er innan hon dog. Så jag såg efter er i hemlighet. Förlåt att jag inte berättade tidigare… – sa Akim.
– Är du verkligen vår far? – frågade Arina den här gången.
– Självklart, tveka inte! Och sluta nu säga «ni» till mig, vi är ju inte främlingar. – sa Akim och kramade sina döttrar.
Sedan började de leva tillsammans. Akim hjälpte systrarna hemma och med hushållsarbetet. De började inte leta efter killen, för det var inte värt att göra det. En sådan skurk blir ingen glad av.
När tiden var inne födde varje syster tvillingar. När de var tillsammans var det svårt att säga vem som var Polinas barn och vem som var Arinas, för de var så lika.