I en liten by föddes en flicka. Det verkade som om denna händelse borde ha bringat glädje och lycka till Varvara och Antons hem, men istället svepte en skugga av missnöje och fördömande över deras familj. Varvara, den lilla flickans mor, älskade sin dotter. Flickan var redan tre månader gammal, och Varvara älskade henne oändligt, trots hennes ovanliga ansiktsdrag: en bred näsa, stora utstående ögon och stora födelsemärken på kinden.
«VAD är det här för barn du har fött mig?» – skrek maken när han såg hennes ansikte – och tvingade henne att lämna hemmet! Och ett halvår senare inträffade det otroliga…
Men samtidigt kände den unga kvinnan hur de kalla blickarna från grannarna genomborrade henne, som vassa nålar. Kvinnorna samlades på marknaden, viskade mellan sig och slängde sneda blickar mot deras hus. «Förryckt, ovärdig, inte lik sin far» – dessa ord ekade i hennes huvud, som en olycksbådande melodi.
Varvara visste att det alltid var så i byn: varje avvikelse från normen väckte skvaller. Det var fruktansvärt att inse att hennes dotter blivit ett ämne för diskussion. «Hur kan hon vara så? Inte lik sin mamma, inte lik sin pappa,» – viskade kvinnorna och bytte blickar.
Anton var en lång, kraftig man med tydliga ansiktsdrag och en tät skäggväxt, medan Varvara hade mjuka drag och mörkt hår. Varvara höll sin lilla flicka tätt intill sig och försökte ignorera viskningarna utanför fönstret. Hon visste att hennes dotter var ett mirakel som hon hade gett livet, och kunde inte förstå hur man kunde döma en oskyldig varelse för att den helt enkelt hade fötts.
«Hon kommer vara speciell,» tänkte Varvara, medan hon tittade på de små händerna och fingrarna på sin dotter. Men rädslan för hennes dotters framtid släppte aldrig taget om henne. För varje dag kände Varvara hur tyngden av de dömande blickarna blev allt svårare att bära.
I byn fanns det inget utrymme för svagheter eller brister. Om någon föddes annorlunda än alla andra, var deras öde förutbestämt: isolering och ensamhet. Och även om Varvara försökte vara stark för sin dotters skull, växte oron inom henne.
Hur skulle hon kunna skydda sin lilla flicka från de grymma orden och oförståelsen från de andra? Varje morgon gick Varvara ut på gatan med hoppet om att idag skulle grannarna vara snällare. Men varje gång blev hennes förväntningar en besvikelse. Kvinnorna fortsatte att prata bakom hennes rygg om hennes dotter, och männen tittade på henne med missnöje.
«Varför har en sådan ful unge kommit till er släkt? Har Varvara varit otrogen?» – frågade de sig. Anton kom hem med tunga steg, hans tankar var upptagna med jobbet. Han var trött, men hans tankar var fortfarande fyllda med grannarnas ord om att hans dotter inte liknade honom.
Ryktet spreds runt byn, och han kunde inte skaka känslan av att någon skrattade åt honom. Han kände sig tung till sinnet och önskade bara ro. När han gick förbi det gamla övergivna huset vid byns kant, fångade hans uppmärksamhet den lokala ensamvargen – gammeldags farfar Pär.
Denna man hade alltid varit synlig, men ingen brydde sig om honom. Han såg ut som om tiden hade varit grym mot honom: grått hår, rynkigt ansikte och en galen blick.
Pär gick ofta omkring i byn och mumlade gamla sånger för sig själv eller ställde alltid samma fråga till alla: «Var är min lilla son?» som om han letade efter en förlorad skatt. Anton rynkade på näsan när han såg den gamle mannen. «Vilken konstig typ!» – tänkte han och gick förbi.
Men plötsligt föll hans blick på farfars kind. Två stora födelsemärken, en under den andra. Anton stannade.
De var precis som de på hans dotters kind. «Vad betyder det här?» – tänkte han förvirrat. Han kom ihåg skvaller och hur många i byn hade viskat om hans familj.
Ilska fyllde hans själ, och han kunde inte förstå varför detta berörde honom så mycket. Mannen gick snabbt hemåt, kände hur stormen inom honom växte. När Anton kom in i huset satt Varvara på golvet med sin dotter i famnen, och viskade något mjukt till henne.