«Vad tycker du om den här klänningen, Vera, gillar du den?» Konsulten i butiken log vänligt och justerade de fina spetsarna på bröllopsklänningens överdel. «Den är helt fantastisk!» svarade Vera och beundrade sig själv i spegeln. «Det känns som om jag är i en saga! Jag hade aldrig trott att jag skulle få prova något så vackert!» Hon vände sig från sida till sida och njöt av hur tyget flödade lätt, vilket skapade en illusion av viktlöshet.
Bruden tittade på en liten flicka med flätor vid bröllopståget – och ryste… «Hur är det möjligt? Jag var ju på hennes begravning!» Hennes ögon lyste av lycka och i hjärtat kändes en ovanlig värme. Allt som hände omkring henne verkade som ett otroligt mirakel. «Lesha kommer att bli överlycklig!» fortsatte hon, som om hon pratade med sitt eget spegelreflektion.
«Han är ju perfekt, framgångsrik, sportig och så omtänksam. Jag har sån tur med honom!» «Tur? Det är knappt rätt ord! Ni är verkligen det perfekta paret!» svarade konsulten. «Gör dig redo! På bröllopet kommer du att vara en riktig drottning!» Vera log, men någonstans djupt inom sig kände hon fortfarande en viss rädsla.
Hennes liv gav sällan ögonblick av lycka. Från det att hon föddes hade hon vant sig vid prövningar. Hennes mamma, som födde henne, lämnade genast bort henne till sjukhuset! Hon gav henne inte ens ett namn, bara övergav henne som om hon vore en oanvändbar sak.
Flickan hamnade på ett barnhem, och där började en lång väg fylld av smärta och ensamhet. «Du ser ut att vara tankfull!» påpekade konsulten.
«Är det något fel?», frågade Vera tyst. «Nej-nej, allt är bra!», svarade Vera snabbt. «Jag kan bara inte tro att allt detta händer mig!» Hon tänkte på sin barndom, fylld av bitterhet och sorg.
De grå väggarna, de bullriga rummen och den ständiga mobbningen från de äldre barnen. Men inte allt var mörkt. Hennes räddning blev Olya, en flicka hon träffade på sin första dag på barnhemmet.
«Du vet, Olya, vi kommer verkligen att vara lyckliga!» sa Vera en gång när de satt på fönsterbrädan. De hängde sina ben och tittade på stjärnorna genom det grumliga glaset. «Självklart kommer vi att vara!» svarade Olya med självförtroende.
«Du kommer att gifta dig med en vacker prins, och jag kommer att hitta ett hus med en trädgård och skaffa en hund. Men här är en sak: Vi kommer aldrig att överge varandra, oavsett hur livet blir!» Olya var alltid där.
Till och med när de ville ta Olya till en ny familj, vägrade hon bestämt. «Jag kommer inte att lämna Vera!» sa hon bestämt. Det ögonblicket förblev för alltid i Veras hjärta, som ett tecken på sann mänsklig vänskap.
Nu, när hon stod framför spegeln i den fantastiska klänningen, kände Vera plötsligt att det förflutna inte var så mörkt längre. Hon tittade på sig själv och sa tyst: «Vi klarade det, Olya! Vi sa ju att vi skulle bli lyckliga!»
«Sade du något?» frågade konsulten.
«Jag drömde bara högt!» svarade Vera med ett leende. «Den här klänningen! Verkligt magisk! Jag tror jag tar den!» Vera återvände ofta i sina tankar till sitt tidigare liv på barnhemmet. Många gånger hade hon och Olya suttit på fönsterbrädan, hängande sina ben, och bara drömt om hur de en dag skulle ta sig bort från den dystra platsen, möta sina prinsar och äntligen bli lyckliga.