Karina stod vid foten av den breda bilbron. Himlen var mörk och regnet öste ner.
Flickans långa svarta hår var blöta och klibbade mot ansiktet, men Karina verkade inte lägga märke till det. Bilar rusade förbi i båda riktningarna. Någon tutade på flickan som stod så farligt nära vägkanten.
Vattnet stänkte från däcken, men hon rörde inte ens en min och försökte inte undvika den smutsiga kalla duschen. Hennes uppmärksamhet var fäst vid vägen, där bröllopskortegen snart skulle köra förbi. Det fanns inga hopp om att den festliga folkmassan skulle dröja någonstans tills regnet slutade, för Karina såg allt klart.
Olyckan skulle inträffa, den skulle verkligen inträffa, och just under regnet, om hon inte hindrade det. Men Karina skulle göra allt för att tragedin inte skulle ske. Karina växte upp på en gård.
Hennes mamma och pappa var redan ganska gamla när familjen fick den bruna flickan med svart hår, så olik sina föräldrar och äldre bröder. De var ljushåriga och starka. Karina däremot hade ett spinkigt kroppsspråk.
Hennes ansikte var präglat av stora mörkbruna ögon och svarta, som kol, ögonbryn. De äldre bröderna var redan vuxna och självständiga, de bodde för sig själva i staden och besökte föräldrarna bara då och då. Ibland tog de med sina egna familjer.
Deras barn var likadana som resten av familjen, bleka, rosiga blondiner, rundlagda och starka. Självklart märkte Karina att hon skiljde sig från sina släktingar. Men hon reflekterade inte så mycket över det, det var ju inget konstigt.
Som den gång då den rödhåriga katten fick svarta kattungar. Men ju äldre Karina blev desto mer insåg hon att hon var väldigt annorlunda från sina släktingar.
Och det handlade inte bara om hennes utseende. Föräldrarna var arbetsamma och praktiska människor. Deras tid och tankar kretsade kring städning, matlagning, trädgårdsarbete och hus- och gårdsarbete.
Deras samtal handlade om sådana saker. Men Karina var intresserad av människor. Hur de kände, varför de gjorde så och inte på ett annat sätt.
Hon ställde hundratals frågor till sin mamma och pappa varje minut. De bara viftade bort den nyfikna dottern och sa åt henne att sluta med dumheter. «Bästa är att ogräset har vuxit upp, och gasen är slut», muttrade pappan.
«Städa golven i huset», sa mamma. Nej, Karina var inte främmande för att hjälpa till med sysslorna. I hennes små tunna händer gick allt snabbt.
Men det var långt ifrån allt hon var intresserad av i livet. Föräldrarna förstod inte sin dotter. Däremot förstod en kvinna henne väldigt väl.
En mörkhyad, vacker, ung kvinna med svarta väldigt vänliga ögon. Det var bara så synd att hon bara fanns i Karias drömmar. Så länge Karina kunde minnas hade den här kvinnan alltid dykt upp i hennes drömmar.
Kvinnan sa aldrig ett ord men tittade på Karina med sådan ömhet och kärlek att det genast blev varmt och ljust i Karias hjärta. Karina delade ofta sina bekymmer och oro med henne. Och kände genast lättnad.
För den vackra kvinnan förstod och accepterade varje ord Karina sa. Karina visste det helt säkert. Det var synd att den mörkhåriga skönheten aldrig sa något.
Men hon såg på Karina med sådan medkänsla och förståelse att inga ord behövdes. Karina var inte så intresserad av hushållsarbete och vardagliga problem. Hon längtade till skogen, till naturen.
Hon kände människor, deras stämningar, tankar och avsikter. Det var inte bara det som gjorde Karina så olik sina släktingar och andra i byn. Karina, hon hade dessutom förmågan att se de faror som hotade en person.
Och dessutom kunde den lilla flickan utan tvekan känna var och vad någon hade ont i eller snart skulle få ont i. När Karina var runt sju år började hon förstå sin förmåga. Först var hon inte förvånad.
Hon trodde att alla kunde se sådana saker. Sedan insåg hon, såklart, att hon var unik. Men det tog längre tid.
«Drick inte vodka innan resan, du kommer att åka i diket», sa lilla Karina en gång till sin farbror Petter, grannen. Hon såg bara det som skulle hända honom när hon av en slump tittade honom i ögonen. Hon såg och blev skräckslagen.
En välta skadad bil i diket, hans kropp utsträckt i en onaturlig position, blod. En hemsk syn. Men detta skulle lätt kunna undvikas.
Så av vänlighet var Karina snabb att varna mannen. Men istället för att bli tackad fick hon höra ett argt svar. «Ska du lära mig nu?», morrade farbror Petter och tittade på den lilla grannen nästan med hat.
«Din näsa är inte färdig, din fru gnäller, dina vänner tjatar på dig. Nu är du bara en liten skvallerkärring. Dra iväg härifrån innan jag ger dig en örfil.»
Rädd lydde Karina och smög bort från den upprörda grannens gård. Han skulle verkligen kunna använda fysisk styrka.
Han slog sina egna söner. Hela gatan hörde deras skrik. Karina kände med Sergius och Andryushka.
De var hennes nära vänner. Barnen växte upp tillsammans. Men föräldrarna sa att farbror Petter gjorde rätt för att de inte skulle bli ouppfostrade.
Faktum var att Karina inte blev slagen av sina föräldrar. Nåväl, hon försökte också inte ge dem några anledningar. De hade inte heller särskilt varma relationer.
Farbror Petter hamnade till slut i diket och dog. Vid begravningen sa folk att mannen själv var skyldig. Han satte sig bakom ratten berusad.
Och han hade blivit varnad flera gånger. Folk hade sagt åt honom. Så Karina, efter att ha lyssnat på sina grannars samtal, bestämde sig för att alla människor kan se faror som hotar dem.
För det var inte bara Karina som varnat farbror Petter. Folk sa ju själva så.
«Mamma, pappa, jag var också den som varnade farbror Petter», delade flickan med sina föräldrar…