Marina satt på en träbänk vid lekplatsen, insvept i en varm halsduk, trots den soliga vårdagen. Hennes ögon följde den femårige Matvej, som med ett glatt tjut rullade ner för rutschkanan. Små händer grep tag i kanten av rutschkanan, och de små fötterna, som var iklädda knallgula skor, gled ständigt ner i sanden.
Alla gratulerade honom till det kommande barnet! Tills han erkände att det inte var hans fru som var gravid… utan svärmor! „Mamma, titta!” ropade han upphetsat och viftade med armarna. Marina log och vinkade tillbaka. Men inuti henne grep den bekanta känslan tag i henne — glädje och oro, sammanflätade till en enda knut.
Varje minut av lycka med Matvej var en gåva för henne, men påminde samtidigt om en viktig sak — vilket pris denna lycka hade kostat. Lilla Matvej, som var helt täckt av sand, byggde ivrigt ett litet hus. Hans ansikte, med de söta små groparna i kinderna, var fokuserat, som en riktig arkitekt.
Marina tittade på sin son, försökte minnas varje drag, varje känsla. Hon tänkte ofta på den dag som en gång skulle komma, då hon skulle behöva avslöja hela sanningen för honom. Ett djupt andetag och då återvände Marinas förflutna till hennes minnen.
Läkarens kontor med det kalla ljuset och den där rösten som yttrade de grymma orden som hon inte ville höra. „Era chanser är ytterst små.” Den dagen kollapsade hennes värld bokstavligen, och drömmen om moderskap förvandlades till en ouppnåelig förhoppning.
Men nu, när hon såg på Matvej, förstod hon — trots all smärta, rädsla och förluster, gav hon inte upp. Den här lilla människan med de gnistrande ögonen och det smittande skrattet var hennes verkliga seger. Ändå var en livsfråga som inte gav henne ro fortfarande oberörd.