Ivan tittade på sin fru. Solens ljus lyste upp hennes ansikte, vilket gjorde det gyllene och glatt. I hennes ögon syntes skratt, och de små rynkorna som spridits från hennes ögon gjorde hennes ansikte ännu mer intressant och vackert.
Ivan var glad över att se Marina så lycklig. Han hade svårt att tro på det, men här var hon, stående framför honom och tittande honom i ögonen. Ivan kände värmen från hennes händer och doften av hennes parfym.
Vid det här ögonblicket kände Ivan sig lätt, det fanns ingen tyngd på hans axlar eller någon tung känsla i bröstet. Men i nästa ögonblick förstod han plötsligt att hans fru var död. Hur kan han då se och höra henne så verkligt? Ivan fortsatte att titta på Marina, men hon verkade ha läst hans tankar och började dra sig bort från honom.
Mannen försökte hålla fast hennes händer, men hennes handflata gled ur hans grepp. Ivan lyfte blicken och såg hur hans älskade frus bild sjönk ned i den gråa molnmassans djup, som blev mörkare och mörkare för varje sekund. Ivan öppnade ögonen.
Han låg i sin säng. Gradvis kom han till sans och minnet återvände till honom. Med stor sorg insåg han att hans fru inte längre fanns, och det hade gått redan sju år.
Ivan satte sig upp och skakade på huvudet, som om han ville skaka bort den obehagliga drömmen, men samtidigt ville han behålla den känslan, så nära verkligheten. Mannen steg upp ur sängen och gick till duschen. Vattnet fick honom att må bättre.
Ivan älskade generellt vattendusch och olika typer av sport. Trots allt försökte han hålla sig i bra fysisk form. Naturen hade belönat honom med ett vanligt kroppsskick, svart hår och grå ögon.
Efter duschen klädde Ivan på sig och började förbereda en omelett, medan han gick in i rummet där hans dotter sov. Den sjuttonåriga Natasha var redan vaken och läste en bok. Hon brukade alltid göra så när hon vaknade före sin far.
När hon såg honom brast hon ut i ett leende. — God morgon! — sa hon glatt. Morgonsolens strålar hade redan länge nått hennes rum och lämnat inget som helst önskemål om att sova.
— Du är vaken, min kära! — sa faren. Sedan gick han in i rummet, tog en rullstol nära garderoben och rullade den fram till sängen. — Okej, okej, nu ska vi se om vi kan klara det, — sa han när han lyfte upp sin dotter i sina armar.
— Oops! Där har vi det! — sa han när han bar Natasha från sängen till rullstolen. Sedan tog han med henne till badrummet. Tack vare lägenhetens stora utrymme och breda dörröppningar gick rullstolen enkelt in i alla rum.
Efter frukost föreslog Ivan att de skulle gå ut på en promenad och där, ute på gatan, genomföra speciella övningar för att återställa hennes rörelseförmåga. Natasha, hans kära och enda dotter, liknade mycket sin mor. Samma raka näsa och tunna läppar, samma blå ögon och mörkbruna hår.
Men trots all skönhet som naturen hade gett henne, hade Natasha denna åkomma. Och det hela berodde på att Natasha, vid en så ung ålder, blivit helt förälskad i en kille som nyligen slutat skolan. Natasha själv hade precis börjat elfte klass och skulle ta examen från skolan i år.
För ett år sedan hade hon haft turen att på en av skolans fester få dansa med Pashka. Hon hade länge varit förälskad i honom och hade alltid drömt om att vara hans vän. Men Pashka hade inte riktigt tid med detta.
Förutom att skolan skulle snart vara slut och basketbollturneringar väntade, hade även Lenka, Natashas vän, snurrat honom runt sitt finger. Dejter på kvällarna, långa telefonsamtal, möten på skolrasterna – allt framför Natashas ögon. Vad kan man göra när Lenka visade sig vara en snabb och smart tjej.
Snabbt insåg hon vad som var vad och började vänskapen med honom. Men en kväll efter en diskotek stod Natasha och Lenka på verandan. Lenka hade inte fått vänta på Pashka den kvällen, trots att de hade kommit överens om att ses.
Lenka var nervös, tänkte på att Pashka troligen var med en annan tjej. Natasha stod bredvid, och det var också spännande för henne att veta var Pashka var. «Sluta oroa dig, din Pashka kommer att komma, han försvinner inte,» sa Natasha för att trösta henne.
Men Lenka hörde inte, hon rynkade pannan och pustade ut. Natasha bet ihop läpparna. Dels kände hon medkänsla för Lenka, men å andra sidan var hon glad att hon inte var den enda som behövde vara ledsen över honom.
Lenka, Natasha tyckte, var mycket vackrare än hon. Dessutom var hon alltid sminkad och hade ett vuxet, självsäkert sätt. Men då hördes ljudet av en närmande motor.
Det var ljudet av en motorcykel. Hjärtat hoppade i Natashas bröst. Och verkligen, några sekunder senare stannade en kille på motorcykel framför dem.
Han tittade på båda tjejerna och blinkade på något sätt just åt Natasha. Hon log generat. Den vackraste killen på skolan hade lagt märke till henne.
Lenka tyckte inte om detta. Hon blåste upp sina läppar. Pashka verkade inte ha märkt något, för som om inget hade hänt föreslog han att de skulle åka motorcykel.
Lenka blåste upp ett stort tuggummibubbel, spräckte det framför Pashkas ansikte och vände bort sig, medan hon fortsatte att tugga på sitt Orbit-tuggummi. Pashka, som det verkade, blev inte det minsta ledsen. Han vände sig mot Natasha och föreslog att hon skulle åka med honom.
Natasha blev osäker och tittade på Lenka. «Vad spelar det för roll för mig, jag skulle ändå hem,» sa hon. Natasha kunde inte motstå en sådan frestelse…