Antonina satt i fåtöljen och tittade eftertänksamt ut genom fönstret. Ja, ett viktigt beslut står inför henne. Men kan hon ens fatta några beslut? Barnen har redan bestämt allt för henne.
Den äldre kvinnan kunde inte göra på något annat sätt. De sa åt henne vad hon skulle göra, och hon skulle göra det som de ville. Barnen hade problem med pengar.
Hon var ju mamma, hon måste hjälpa dem. Antonina suckade tungt. Det var dags att börja packa sakerna.
Bara det mest nödvändiga kunde tas med, allt annat skulle stanna här. Och sen försvinner allt detta. Alla hennes saker, möbler, allt kommer att hamna på sophögen när huset säljs till okända människor.
Men Vera och Kostja gav tydliga instruktioner. Om du ska bo hos oss, ta bara med kläderna. Och fotoalbumet? Och mitt stickande? Och allt annat? Jag har så mycket saker som jag vill spara.
Hur kan jag lämna allt detta? Sa Antonina. Men Vera svarade missnöjt. Nej, mamma, bara det mest nödvändiga.
Max två resväskor. Det är ingen idé att ta med dig allt gammalt. Vi har inte plats för att förvara allt detta.
Antonina förstod att hon skulle behöva säga farväl till allt som var viktigt för henne. För barnen var det självklart inte viktigt, men för henne var det minnen. Hon kände sig väldigt ledsen över detta.
Vera och Kostja gav henne en vecka på sig att packa. Och sen skulle de sälja huset. Barnen försäkrade henne att om det inte vore för pengarproblemen, skulle de ha låtit henne behålla huset.