Nadia hade haft en rädsla för åskväder sedan barndomen. Allt började när hon var sex år gammal. Hon var hemma med sin mormor när ett kraftigt åskväder bröt ut. Ljudet av åskan och blixtarna skrämde henne. Men det som var allra mest skrämmande var när en blixt släppte genom fönstret.
De kom till kyrkogården på morgonen – kransarna låg utspridda, och graven var uppgrävd! Schäfern stod och tittade djupt in i mörkret och ylade… „Mormor, vad är det här?“ – skrek flickan, och pressade sig mot stolen. Mormor, blek i ansiktet, viskade: „Rör dig inte, älskling. Det är blixten. Den kommer snart att gå bort.“ Den enorma lysande kulan flög genom hela rummet och fick dem att frysa av skräck.
Blixten flög ut genom ett annat fönster och exploderade över grannens trädgård, och förvandlade allt till aska. Lukten av rök, ljudet av förstörelse och grannarnas skrik etsade sig för alltid i flickans minne. Sedan dess fruktade Nadia till och med ljudet av åska på avstånd.
Hon stängde alltid fönstren, stängde av elektriska apparater och höll sig borta från alla elektriska källor under åskväder. Även ett lätt regn kunde orsaka oro för henne. Den inre rädslan blev för Nadia inte bara en källa till oro, utan också ett ständigt påminnelse om livets bräcklighet.
Hon försökte undvika att prata om ämnet, men minnena från den dagen levde alltid djupt i hennes medvetande. Efter att ha avslutat sin utbildning började Nadia jobba på en konfektyrfabrik. Hon älskade verkligen den platsen.
De goda dofterna, de vänliga kollegorna och, viktigast av allt, stabiliteten. En dag dök Mikhail upp i fabriken, en lång och självsäker ung man som kom för att beställa presenter till barnen på sitt företags kontor. „Vem är det där?“ frågade Nadia sin kollega när hon märkte Mikhail.
„Det är Mikhail, chefens vän. Visst är han snygg?“ – viskade kollegan med ett leende. Mikhail lade genast märke till Nadia.
Hennes blygsamma men eleganta skönhet lämnade honom inte oberörd. När han fångade hennes blick, bestämde sig chefen för att agera som en matchmaker. „Nadia, kom hit, snälla!“ – ropade han, och Mikhail blev lite generad.
När Nadia närmade sig presenterade han henne för Mikhail. „Det här är Nadia, vår bästa teknolog, och Mikhail vill samarbeta med oss. Nadia, har du något planerat i kväll?“ Nadia, som kände sig lite generad, svarade: „Nej, jag har inga planer.“ „Perfekt!“ – chefen log. „Då diskuterar vi allt över middag.“
Så började deras historia. På kvällen gav Mikhail Nadia en enorm bukett blommor, vilket genast charmade henne. De promenerade genom staden hela natten till gryningen.