Valentina kämpade emot så länge hon kunde. — Valer, vad pratar du om, varför prata om en plats på kyrkogården, varför? Allt kommer att bli bra, du kommer att bli frisk igen.
Hennes man log sorgset. — Du ser ju att det bara blir värre. Jag har inget framför mig.
— Du vet, jag ber inte utan anledning. Jag har drömt om det här så länge jag kan minnas. — Dröm? Vilken dröm? Att köpa en plats på kyrkogården i förväg? — Nåja, inte riktigt så, men om man ser på det så är det precis vad det handlar om.
Valerij hostade, och Valja sprang för att hämta vatten. Hon kunde inte hålla tillbaka tårarna. För inte så länge sedan var han en ung och stark man, och nu kunde han knappt resa sig från sängen.
Valerij var på den bästa kliniken, där han hade arbetat tidigare. De hade träffats när Valja kom på en undersökning. Hela tiden upptagen, hela tiden i sitt jobb, i sin verksamhet, hade hon förstås helt försummat att ta hand om sin hälsa.
Den unge läkaren hade skällt på henne som en skolunge. Han sa att inte bara skulle han hjälpa henne att bli frisk, utan han skulle också se till att hon lärde sig att ta hand om sin hälsa. Ingen hade brytt sig om Valja så länge.
Hon hade till och med glömt hur trevligt det kan kännas att någon verkligen bryr sig om henne. Gradvis hade Valerij från att vara en vän blivit en nära person. Deras åldersskillnad störde dem inte alls, även om Valja var tio år äldre än Valerij.
Den här åldersskillnaden besvärade hennes vänner, och Valja var tvungen att avsluta sina vänskapsband. Valerij försvarade dem såklart, men Valja visste att han bara var väldigt snäll. Åh, om bara hennes vänner visste hur fantastisk han var.
Men alla sa samma sak – han är med dig för pengarna. Som läkare är han inget att ha, han har redan blivit sparkad från två kliniker. Valja, du kommer att gråta sen…