Natalja hatade Inna av hela sitt hjärta. I två år hade hon inte gett Sergej, Nataljas make, någon ro. Ständigt försökte hon hamna i hans synfält, log lockande, såg på honom med längtansfull blick. Förförerskan Inna skämdes inte ens när Sergejs lagliga fru, Natalja, var närvarande. Hur många gånger hade inte Natalja uttryckt sitt missnöje för Inna, krävt att hon skulle lämna hennes man ifred. Men den 30-åriga skönheten bara skrattade högt och sa till Natalja att hon inte alls var intresserad av Sergej – han var ju gammal nu, nyss fyllt fyrtio. Hon ville ha en ung man, en med pengar, och en som älskade henne djupt.
Natalja blev rasande och kallade Inna för slampa och skamlös olycklig varelse. Inna svarade genast att hon knappast var olycklig – män svärmade ju kring henne, medan de flydde från Natalja. Sedan lade hon till att om Natalja inte ville att hennes Sergej skulle tas ifrån henne, så borde hon sätta honom i koppel och låsa in honom – annars skulle hon ta honom hur lätt som helst.
Natalja rodnade av ilska och sprang flera gånger till kommunhuset och krävde att Inna skulle bli vräkt från byn. Men Inna var den enda läkaren som gått med på att arbeta i deras avkrok – ingen ens övervägde att kasta ut henne…
Inna var en mycket vacker kvinna, en sådan fanns varken i hela trakten eller i deras by. Många män från byarna runtomkring blev som galna av henne. De ogifta friade, de gifta nöjde sig med att titta beundrande på den unga skönheten – några var inte heller främmande för en affär vid sidan om. Men ingen var så svartsjuk på sin man som Natalja.