Det sorgsna ljudet från begravningstrumpeterna ekade och blandades med smattret av regn mot det gamla taket av korrugerad plåt.
Mitt på gården stod en guldfärgad kista placerad på två trästolar. Runt omkring satt sörjande tätt intill varandra, alla med nedböjda huvuden i sorg över Elena – den milda svärdottern som just gått bort i för tidig födsel.
Endast för illustrativa syften
Elena var bara 25 år gammal. Sedan hon blivit svärdotter hade hon alltid respekterat de äldre och tagit hand om sina svärföräldrar som om de vore hennes egna. Fru Helen – Elenas svärmor – hade alltid sagt stolt: ”En familj som har en svärdotter som Elena har verkligen fått en stor välsignelse.” Men efter bara lite mer än ett år slog katastrofen till.
Den natten fick Elena svåra magsmärtor, höll sig om magen och snyftade. När hon väl kom till sjukhuset var hon utmattad. Innan barnet ens hann skrika efter födseln svimmade Elena – och vaknade aldrig igen.
Hela familjen var förkrossad. Fru Helen grät och svimmade.
Endast för illustrativa syften
Herr Louis – hennes man – satt bara tyst, med livlösa ögon riktade mot svärdotterns porträtt som placerats på kistlocket. På fotot log Elena strålande, med ögon som glittrade av lycka.
När det var dags att bära ut kistan steg åtta unga män fram, lade händerna på båda sidor om den och gjorde sig redo att lyfta den till begravningsbilen. Men märkligt nog – hur mycket de än tog i – rörde sig inte kistan det minsta. Allas ansikten var röda, blodådrorna på händerna framträdde, men kistan verkade sitta fast i marken. En gammal man i grannskapet suckade: ”Hon måste fortfarande vara upprörd och kan inte lämna ännu.”
Den närstående shamanen sade mjukt:
Endast för illustrativa syften
”Öppna kistan, hon har fortfarande något att säga.”
Spärren togs bort. När kistlocket lyftes blev alla förstummade. På Elenas ansikte syntes fortfarande två rader av tårar. Hennes ögon var halvöppna, ögonfransarna våta som om hon just hade gråtit. Fru Helen brast ut i gråt, föll ner på knä vid kistan, tog sin svärdotters hand och sa med skälvande röst:
”Elena… gråt inte mer… Om det finns något du inte hunnit säga… snälla säg det… Jag ber dig, mitt barn…”
Begravningsplatsen var knäpptyst.
Plötsligt hördes en snyftning. Alla vände sig mot Louis – Elenas man. Han föll ner på knä, gömde ansiktet i händerna och grät. Alla blev chockade. Fru Helen vände sig om, hennes röst bröts:
Endast för illustrativa syften
”Louis… vad gör du… Hörde du vad Elena ville säga?”
Louis lyfte huvudet. Hans ansikte var täckt av tårar, ögonen röda, rösten bruten och kvävande:
”Det var mitt fel… Jag fick henne att gå bort i smärta…”
Gården tystnade helt, endast det tunga regnet hördes. Louis snyftade och såg på sin hustrus tårkantade ansikte:
”Den dagen… fick hon veta att jag hade någon annan… Hon sa ingenting, bara höll om sin mage och grät hela natten. Jag lovade att göra slut, men… men hon blev så chockad… Den natten fick hon fruktansvärda magsmärtor… Jag körde henne till sjukhuset men det var för sent… Förlåt… Jag hade fel… Elena…”
Gråten ekade över gården. Fru Helen skakade, hennes röst bröts i regnet:
”Herregud… mitt barn… Varför fick du lida så… Min svärdotter… Förlåt mig för att jag inte kunde skydda dig…”
Louis lade huvudet mot sin hustrus kista, hans händer grep hårt om den träiga kanten. Han klämde fram orden:
Endast för illustrativa syften
”Elena… förlåt mig… Jag vet att jag hade fel… Du kan vara arg på mig, du kan hata mig… Men snälla… förlåt mig… Låt mig föra dig till din sista viloplats…”
Plötsligt skakade kistan lätt. Shamanen nickade: ”Hon har släppt taget.”
De åtta unga männen grep tag igen. Denna gång lyfte de den lätt, och kistan reste sig utan motstånd. De sorgsna trumpeterna ljöd och följde den olycksdrabbade kvinnan på hennes sista resa. Alla böjde tyst sina huvuden och gjorde plats.
Louis föll ner på de kalla markstenarna, tårar blandades med regnet. I hans hjärta ekade varje ursäkt smärtsamt. Han visste att resten av livet, hur mycket han än grät eller bad om förlåtelse… skulle han aldrig kunna rätta till sitt misstag.
Och resten av sitt liv, i sina oroliga drömmar, skulle bilden av Elena med tårar på kinderna hemsöka honom, som en påminnelse om att det finns sår som… oavsett hur mycket man ber om förlåtelse… aldrig kan läkas.